Av Samuel Sjödin
I slutet av förra året hade jag förmånen att få provbo hos Senapskornet. Här är mina reflektioner kring att leva i en nära kristen gemenskap…
Det känns svårt att peka på en enskild anledning till varför jag sökte mig till kommunitet. Jag kommer från en stor familj med 6 barn och ända sedan jag flyttade hemifrån har jag nog burit på en längtan efter tajtare gemenskap med andra troende. Jag har blivit inspirerad av Shane Claibornes beskrivning av liv i kommunitet men också av husförsamlingsrörelser som jag haft möjlighet att lära känna och delta i. Jag tror på att söka sig tillbaka till rötterna och återupptäcka sånt som de första lärjungarna hade fått tag på. Jag tycker man kan se i början av Apostlagärningarna att det fanns en stark överlåtelse till både Jesus och varandra och en vilja att dela livet med varandra på ett sätt som för oss kan verka radikalt, men för dem kändes naturligt. Jag tror att jag kopplade rätt tidigt med Senapskornets hjärta att följa Jesus konkret i vardagen, och att göra det tillsammans i gemenskap.
Månaden hos Senapskornet var fantastisk, det gick bättre än jag vågade hoppas på! Jag uppskattade verkligen att få dela livet ihop, att få leva med andra människor nära mig som har sina unika perspektiv och gåvor, få ha ett ömsesidigt givande och tagande och tjäna Jesus tillsammans i vardagen. Sånt som annars lätt blivit en aktivitet som kräver energi, som att träffas och be eller dela något från sitt liv och sin tro, blev plötsligt så enkelt eftersom det blev en del i det vardagliga livet – vid matbordet, vid diskbänken, vid morgonbönen. Det var fantastiskt hur snabbt det gick att kännas som familj. Att bo på det här sättet innebar förstås också att leva enkelt och jag lämnade mycket saker kvar i lägenheten, men jag saknade faktiskt inget. (Det är förvånande vad mycket prylar man inte behöver, när man har andra människor att vara med istället…) Ärligt talat så ville jag faktiskt inte åka hem igen när månaden var slut, som tur var fick jag stanna kvar en vecka extra 🙂
Jag upplever att vårt förhållningssätt till gemenskap som kristna svenskar är lite dubbel och inkonsekvent – vi längtar efter nära kristen gemenskap, men vår kultur har format oss såpass att vi väljer bort den radikala gemenskapen, den som kostar något av mig, och gör det som är tryggt och bekvämt och urvattnat. Vi tar gemenskap, kärleken från Jesus och allt annat i det kristna livet i ”lagom” doser, och undrar varför vi inte blir mätta… Jag har dock också erfarenheter från kristna sommarläger, sportlovsläger och andra sammanhang där jag upplevt vilken stark syskonkärlek som kan bli mellan troende syskon efter bara någon vecka tillsammans med varandra och Jesus. Jag har då ställt mig frågan, varför inte ha en sån här ljuvlig och nära gemenskap jämt? Ironiskt nog så blev vi ofta i slutet av lägret förberedd av ledarna på ”verkligheten” igen – du vet, den där när man på egen hand ska möta den grå vardagen, försöka få sin bön och bibelläsning att fungera trots att man inte har den där gemenskapen där. Såhär i efterhand så synar jag den mentaliteten. Jag skulle vilja påstå att det jag fick uppleva på dessa läger är mer likt det normala kristna livet så som det var tänkt, än den vardag de pratade om. De var realister och menade väl såklart – men jag är övertygad om att det är i en vardagsgemenskap med andra som det kristna livet verkligen kan börja fungera som det var tänkt. Och jag tror att vi bara börjat resan att återupptäcka de har bitarna. Vi är skapade för att leva livet i gemenskap, även vi svenskar! (Om du inte tror mig, tänk på vad vår Skapare säger i Bibelns andra kapitel: ”Det är inte bra för mannen att vara ensam.” (1 Mos 2:18a))
I 1 Joh 1:7a står det, ”Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra…” Bibeln beskriver sann enhet och gemenskap mellan troende som något Guds Ande skapar i oss när vi aktivt vandrar i ljuset och följer Jesus. Jag tror syskonkärlek är en frukt av hjärtan som ger sig själva helt och hållet till Jesus. Inte som i första hand gett sig självt till ett projekt, en förening, en idé, en viss ledare, utan till Jesus Kristus själv och säger ”jag är din – låt din vilja ske med mig”. Ett sånt hjärta är något av det vackraste jag vet, jag kan inte låta bli att gilla det liksom. Jag tror det var liknande för de första troende i Jerusalem (se Apg 2). Det var nog inte så att de hade planerat i förväg att de skulle forma överlåtna vardagsgemenskaper – jag tror de såg varandras hjärtan och kunde bara inte låta bli!
Så formades en gudsrikes-kultur tänker jag, ett ”normaltillstånd”, som blev naturligt att ta efter när nya människor började följa Jesus. Deras hjärtan blev präglade både direkt av Jesus själv, och den överlåtelse de kunde se hos varandra. I vår tid har vi andra uppfattningar om vad som är ett normalt kristet liv, och då behövs på nytt de som går före och visar vägen och visar på frukten av det livet, innan fler vågar haka på. Men jag är övertygad om att fler och fler kommer börja upptäcka och vilja följa Jesus på det här sättet – i en kristen vardagsgemenskap.