Av Tore Andersson Hjulman
Under min tid i kommuniteten Senapskornet är nog gästfrihet den grundprincip som känts mest utmanande, och på det sättet kanske också den som varit till störst hjälp när jag suttit med näsan i alla de praktikaliteter som gång på gång skapar vårt vardagsliv. Rent praktiskt kan gästfrihet vara mycket enkel: att förmedla en inbjudan, ställa i ordning ett rum, laga en middag, ge en vägbeskrivning eller möta upp inne i stan. Ändå kan raden av komplexa följdfrågor räcka ända till himlen. Kanske finns det inte ens någon motsvarighet till att ”ge allt” i denna dygd? Kanske handlar det framför allt om att hitta en balans? Generositet tar oss en bit på vägen men bär samtidigt hela tiden på gästfrihetens motsats: det är ju inte frågan om att utge utan om att bjuda in och ta emot någon. När hemmet övergår till att bli en allmänning med slentrianmässig artighet och gåvor som inte längre betyder något för oss har gästfriheten förlorat sin mening.
Att bjuda in en främling, eller bara någon utomstående, kan kännas besvärligt och oroande eftersom det riskerar att bryta rutiner, kräver att vi anpassar oss till vår gäst och innehåller ett moment av oförutsägbarhet. Den känslan tror jag är själva nyckeln till att lyckas! För hur ska hemmets integritet kunna bibehållas om det inte betyder något när den bryts? Mer än trä och betong bygger den upp de väggar som är nödvändiga för att det alls ska finnas ett hem att bjuda in till. När jag skjutit denna känsla ifrån mig, kanske för att jag haft för mycket annat att tänka på, har vi förvisso ändå i formell mening haft gäster som jag ätit med, men det hade lika gärna kunnat vara ett hastigt möte på en opersonlig snabbmatsrestaurang. En upplevelse som särskilt fick mig att fundera på skillnaden mellan gästfrihet och ”att utge” fick jag när vi för en tid sedan hade en utländsk gäst som utforskade kommunitetsliv med oss under några månader. Den sista kvällen var det som om maskerna föll och vi kunde visa oss för varandra i all vår sårbarhet och längtan, och samtidigt blev det så tydligt vilka avstånd som gång på gång upprätthållits under den vardag vi dittills delat. I ett hem måste sådana avstånd brytas ner genom en aktiv närvaro och uppmärksamhet som (och det är kanske det som skiljer en gästfrihet från att bara skapa ett hem) är öppet för det som bryter rutiner och är nytt och oförutsägbart. I det möte som uppstod föll också alla illusioner om att det i varje situation skulle vara givet vem som är gäst och vem som är gästfri, vem som bjuder in och vem som låter sig bjudas.
I slutändan är gästfrihet inget mindre än att leva i sanning; vi är ju alla syskon som i grunden är beroende av varandra och hör ihop. Gästfrihet låter oss bryta med de insnävade omsorgscirklar som skapar ett falskt främlingskap till människor (och andra varelser) i vår närhet.
Gud, hjälp oss att upprätthålla kontakten med vår inre längtan efter samhörighet, och hjälp oss urskilja när du ger oss nåden att vara gästfria så att vi hittar balansen mellan öppenhet och integritet.