Nio år i Senapskornet

av Joshua Armfield

Vad vore kyrkan utan kloster, kommuniteter och alternativa vardagsgemenskap som tillsammans försöker vandra den smala vägen? För min egen del är det mycket tack vara Catholic Worker rörelsen, Anabaptisterna, och Benediktsregeln som jag har behållit min tro genom tvivel och svåra perioder i mitt liv. Och det är mycket tack vara dessa alternativa vardagsgemenskaper och de människor jag träffat i sådana sammanhang att jag har kvar ett hopp om att kyrkan har någonting att bidra med i dagens värld.

Det är nu nästan nio år sen vi startade kommuniteten Senapskornet och det är värt att reflektera över vad som hänt här under åren. Utan att vi kunnat förutse detta tror jag att det var Guds plan att vi skulle komma till Luleå och dra igång experimentet Senapskornet. Förhoppningsvis bidrar Senapskornat till att Guds rikes principer får lite större handlingsutrymme i den här Lulekontexten. Och jag känner en stor glädje och tacksamhet över detta! Samtidigt upplever jag ibland känslor av misslyckande och trötthet. Vad har vi åstadkommit egentligen? Vi är fortfarande ett fåtal som försöker leva detta liv. Folk har kommit, stannat en tid och gått vidare. Få har stannat mer en ett år. Och vilken roll har Senapskornet haft egentligen? Inte någon stor väckelse har vi bedragit till. Snarare verkar
Mammon hålla samhället allt hårdare i sitt grepp. Krig råder i världen, diktatorer vidgar sin makt och demokratier vacklar. Sverige väljer att upprusta och ansluter sig till kärnvapenallianser. Norrbottens högt värdefulla natur hotas av vidare kolonisering och plundring, allt under namnet “Den gröna omställningen”. Samhället och politiken blivit alltmer främlingsfientlig och flyktingar och asylsökande utvisas i allt större grad till krig och livsfarliga platser.

Var hittar man hopp och tröst? Var hittar man inspiration att fortsätta ett radikalt liv i Jesu efterföljd? Var finns alternativet till det sekulära konsumtionslivet? Jag tror fortfarande på att kommuniteter, kloster och andra alternativa vardagsgemenskaper kan inspirera till ett annat sätt att leva! En sak jag tagit med mig från tiden i Cherith Brook Catholic Worker i Kansas City är Benedikts regel om stabilitet som vi inspirerades av där. Här i Senapskornet har vi också försökt att öva oss i överlåtelse och utforskat hur det kan levas ut. Överlåtelse
hjälper oss att leva det liv vi vill leva tillsammans. Genom att uttala en gemensam vision och ett gemensamt syfte som gemenskap kan vi stötta varandra i att leva efter det. I min erfarenhet av kommunitet har detta varit grundläggande.

Kommunitetsliv är en gåva! Men det är också utmanande när det uppstår konflikter, besvikelser eller frustrationer inom gemenskapen. Om vi ser det från den ljusa sidan kan konflikter bli en möjlighet att bygga tillit. Kommunitetens löften blir ett stöd i att vara kvar i gemenskapen och att hålla fast vid de löften som vi har gett Gud och varandra. Överlåtelse hjälper oss att våga gå igenom konflikter tillsammans och sträva efter förlåtelse. Det är genom att förlåta att vi blir förlåten. Konflikter inom kommuniteten kan dessutom ge oss träning i hur vi kan möta konflikter även utanför kommuniteten och sträva efter fred på
andra nivåer.

Syster Sofie O.P. hänvisar i sin bok “Vilket himla liv” till Benediktmunken Michael Casey som skriver att “det tar år av disciplinerad ansträngning att uppnå en solid atmosfär av ömsesidighet i en gemenskap…kanske måste man arbete länge med att ta ut bjälken ur sitt eget öga, ta distans och acceptera en sårad relation.” Med tid och med Guds hjälp förjupas relationer, tilliten byggs och gemenskapen mognar.

Lärjungaskap är inget individualistisk projekt som vi kan checka av vår “bucket list”. Som kristna har vi var och en fått ett kall att följa Jesus. Kyrkan behöver rotade gemenskaper, grundade i bön, som blir övningsplaster för lärjungaskap, fiendekärlek och försoning.

Kommuniteter kan hjälpa med detta. Men församlingen är också en oerhört viktig del i lärjungaskapets liv! Kommuniteter överlever inte utan ett större nätverk och stöd. Kommuniteter behöver församling. Under åren har vi haft medlemmer i Senapskornet som tillhör olika församlingar och det är en styrka. Själv är jag oerhört tacksam för att tillhöra EFS gemenskapen i Luleå som har varit ett viktigt stöd för mig, men även för Senapskornet. (Ofta har jag reflekterat över hur EFS Luleå är den rotade gemenskapen vi tillhör, och kommuniteten Senapskornet den vardagliga.) Senapskornet har också en stödgrupp av vänner i närheten som ber för oss och ger råd och stöd på olika sätt.

Kommuniteter behöver församling men församlingen behöver ocskså kommuniteter! Församlingen behöver kommuniteter som kan ge exempel på ett alternativt liv i vardagsgemenskap, annars riskerar församlingen att bli bekväm och Jesu radikala budskap att urvattnas. Från början har jag upplevt kommuniteten Senapskornet som ett nödvändigt experiment i lärjungaskap. Trots våra brister verkar Gud ändå använda detta experiment för sitt rike. Och det är verkligen någonting vi får glädjes åt! Under dessa nio år har kommuniteten kunnat erbjuda ett hem och en fristad åt dussentals hemlösa och flyktingar.
Bärmhärtighetshandlingar praktiserats konkret varje vecka genom Gemenskapskmåltiden i EFS. Många sökare i olika åldrar har fått utforska gemenskap och lärjungaskap i kommuniteten. Människor har kommit till tro på Jesus och har fått mogna i sitt kall. Och även om många har stannat bara kortare perioder vill jag tro att tiden i kommuniteten har haft stor betydelse. Allt är Guds nåd!

Resultatet av våra handligar ska aldrig vara vårt fokus. Det är övningen, viljan och vandringen som bör vara i fokus. Och när vi upplever att avståndet mellan ideallen och verkligheten är stort är det viktigt att påminnas om att allt experimenterande i kommunitetsliv vilar på Guds nåd. Det är ett mirakel när kristna lever tillsammans i gemenskap! Lärjungskap handlar inte om mina ideal utan om kallelsen att följa Jesus! Rebecca Yoder, en klok kvinna med många års erfarenhet av kommunitetliv sa till mig vid ett tillfälle att varje försök till kommunitet är värdefullt, oavsett hur länge gemenskapen vandrar tillsammans.

Dorothy Day, medgrundare till Catholic Worker rörelsen, är en av dem kristna förebilder som inspirerat mig mest i mitt försök att följa Jesus. Dorothy skrev om sina egna känslor av missmod och misslyckande och när hon var sjuttionio år skrev hon,“Ju äldre jag blir desto mer känner jag att trofasthet och uthållighet är de viktigaste dygderna – att acceptera den känsla av misslyckande som vi alla kan känna i det arbete vi gör, i det arbete som andra omkring oss gör, därför att Kristus var världens största misslyckande.” 

Vi får se vart vägen leder imorgon. Men min bön, min längtan är att vara trogen Jesus. Jag vill ändå tro på att senapskornet har slagit rot och mognar till ett träd som sträcker sina grenar långt mer än vi kan ana. I varje stund får vi tacka för att gemenskapen finns och har funnits, för det är ingen självklarhet. Som Dietrich Bonhoeffer skriver på första sidan av sin bok “Liv i gemenskap”, “Det är ingen självklarhet för en kristen att få leva bland kristna. Jesus Kristus levde mitt ibland sina fiender. Till sist övergav alla lärjungarna honom. På korset var han alldeles ensam, omgiven av missdådare och hånare. Han hade kommit för att skapa fred bland Guds fiender. Så hör inte heller en kristen hemma i klostrets avskildhet utan mitt ibland fienderna. Där har han sitt uppdrag, sitt arbete.”

Gud, ge oss kraft att forstätta vandringen dag för dag, år till år.