När det oväntade händer

av Sara Norén

Det finns sådant jag sagt ”aldrig”om, för att sedan finna mig själv göra just detsamma. Jobba på lasarett, utöva gästfrihet och intressera sig för sin släkt till exempel. Ja, också det här med att bo i kommunitet då.

Mitt under heltidssjukskrivning för utmattning verkade det inte som en lysande idé att involvera fler människor i sin vardag, när jag hade mer än nog med att orka med mig själv och mitt eget liv. Det oväntade hände när jag och min vän Maria åkte på sammankomst, helgen för alla som är intresserade av att leva i gemenskap. En stängd dörr öppnades på glänt. ”Här skulle jag ju kunna bo. Med de här människorna. På den här natursköna platsen. I dessa vackra och hemtrevliga byggnader.” Ja, så var känslan. Vi skulle ändå vara två om det, och jag fann det osannolikt att min introverta man skulle vilja testa bo i kommunitet. Efter ett besök på ”öppen kväll” i mars var det dock han som pratade om att vi skulle tillbaka till Sundet.

Några månader senare har de praktiska detaljerna lagts tillrätta, och det är dags för oss att flytta in. Vi lämnar vår lägenhet i händerna på en okänd inneboende (som hamnade hos oss på Guds märkvärdiga vägar), och ger oss av norrut. Vi var rätt nervösa, jag kämpade med att inte varva upp i ångest. Det är så vanligt att tänka mest på uppoffringarna som kommunitetsliv innebär, och mindre på fördelarna. Samtidigt visste vi att Gud hade lett oss till Sundet, hade en briljant plan med det och vi kunde vara trygga.

Faktum var att jag fann juli månad vara väldigt vilsam. Det visade sig vara en utmärkt idé att få dela vardagens alla bestyr med fler. Att bära vuxenlivets ansvar på en eller möjligen två axlar är väldigt mycket mer betungande än att vara fyra eller fem. Och tråkigare, inte minst. För mig som utmattad var det oerhört befriande att vi genom gemensam läsning fick hjälp med att sätta ord på att ambition, effektivitet och status är sjukliga frestelser snarare än eftersträvansvärda dygder (Om kristet motstånd – Patrik Hagman). Som utpräglat frikyrklig och van vid fri bön fann jag en ro i att läsa tidebön och låta bibelns ord bära mig. Under månaden fick vi lära känna Jamil, en av alla ensamkommande flyktingbarn och vår medboende i kommuniteten. Det var oerhört fint att se integration fungera i praktiken. Att utesluta kött och avstå konsumtion var en liten uppoffring, liksom det att ge upp en del av sitt privata utrymme. Samtidigt gjorde enkelheten, skapelseomsorgen och gemenskapen att det liksom slutade skava i mig av gnagande otillfredsställelse. Att livet jag (inte) längtat efter kunde gå så lätt att leva och vara så glädjefyllt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *