Av Josh Armfield
Stilla veckan är en tid för att sakta ner och reflektera över Jesu väg till korset. Det här året har vi på grund av Coronapandemin fått goda förutsättningar för att göra just detta. Världen har tvingats stänga ner på flera områden och många människor tar en mer eller mindre ofrivillig sabbat. Världen har tvingats fasta och för oss priviligierade människor kan det tyckas vara ganska jobbigt. Men att avstå från resor och att äta ute är ingenting jämfört med det lidande som många människor i världen redan lever i på grund av fattigdom, hemlöshet, krig, eller naturkatastrofer. Coronapandemin är något som tydligt visar på de stora ekonomiska klyftorna som finns mellan människor. För rika människor är det mycket lättare kunna klara av den sociala distanseringen som krävs, än det är för fattiga och utsatta människor. Inte heller är det de välbetalda som förlorar sina jobb i första taget. För de som redan lider är Coronapandemin ytterligare en tyngd på deras axlar. Men för priviligierade människor kan detta fastande leda till något bra. Förhoppningsvis kan fastan hjälpa oss att inse och erkänna det som behöver förändring i våra liv: dåliga vanor, skadliga beteenden, eller ohållbara prioriteringar. Att leva enklare och i tacksamhet, och att vara mer närvarande för min familj och de som jag bor med är saker som jag hoppas kan växa i mitt liv ur denna tid. Fastan är en tid som är tänkt att leda oss närmare Gud och förhoppningsvis till förändring och fördjupning. Kanske Coronakrisen också kan rikta oss åt rätt håll.
Under Skärtorsdagsmässan reflekterade jag över Jesu kamp i Getsemane. Hur han kämpade med att överlämna allt till Gud trots lidandet och döden som skulle komma. Under mässan sjöng vi Psalm 39 ur Psalmboken. Refrängen går så här:
Jag glömmer ej Getsemane-
Din kamp jag där har sett
Och hur i bön din vilja blev
Med Faderns vilja ett.
Jag började tänka på mitt eget liv och min vandring med Gud. Att förenas med Guds vilja kan innebära en hel del lidande. Att lämna bakom mig det som jag vill och önskar så att Guds vilja kan ske genom mig är inte lätt. Det är jobbigt och jag kämpar emot. Min kamp är förstås ingenting jämfört med vad Jesus led men ändå förstår jag att jag, mitt ego och min vilja, måste dö bort från mig själv om jag vill att Guds vilja ska ske i mitt liv. Detta lidande och denna död är inte förgäves. Jesu död ledde till uppståndelsen och nytt liv! På samma sätt tror jag på att Gud även vill ge mig uppståndelse och nytt liv. Gud har en plan för mig som är ännu bättre än vad jag kan föreställa mig. Men jag måste våga leva överlåten till Gud och lita på honom.
Vågar vi mitt i Coronakrisen tro på att lidandet vi upplever också kan leda till förändring i världen? Vågar vi inse och erkänna de dåliga vanor, skadliga beteenden, och ohållbara prioriteringar som världens system fungerar efter? Och vågar vi ta stegen tillsammans för att göra de förändringar som behövs? Om hela världen tillsammans kan se Coronapandemins allvar och agerar tillsammans för att minska smittspridningen och ta hand om de redan insjuknade, så vill jag tro på att vi också kan göra de förändringar som krävs för att leva hållbart och rädda vår planet från klimatkrisens destruktion. Om hela världen kan stänga ner och riskera stora ekonomiska konsekvenser för att rädda människors liv så tror jag också på att vi kan göra vad som krävs för att rädda människor som är på flykt från krig och fattigdom.
Låt oss tro på uppståndelsen denna påsk! Låt oss se att en annan värld är möjlig! Coronakrisen och den ekonomiska krisen som kommit till följd av detta öppnar dörrar till förändring på många plan. Tänk om vi skulle låta de gamla orättvisa ekonomiska systemen dö ut så att någonting nytt kan uppstå? Istället för att bygga ekonomin på konsumtion, vinst och oändlig tillväxt, tänk om vill skulle bygga ekonomin på förnöjsamhet, generositet och tillräcklighet? Hur skulle det se ut? Tänk om varje församling prioriterade gästfrihet för de utsatta och alltid hade minst ett rum avsatt för någon hemlös person. Eller tänk om vi delade mer av våra pengar och egendomar med varandra så att ingen led någon nöd bland oss. Tänk om vi försökte leva enklare och i gemenskap istället för att fylla våra liv med tillfälliga nöjen som utländsresor eller snygga bilar. Tänk hur mycket mer tid vi skulle ha över när vi inte behöver så mycket pengar och därför inte behöver jobba lika mycket? Tänk på hur mycket mer tid och energi vi skulle ha att satsa på det som är viktigt i livet, som relationer.
Världen behöver en radikalt annorlunda ekonomi än vad som finns idag. Kristna gemenskaper kan vara en förebild men vi behöver uppståndelsens kraft och den helige Andes ledning för att leva ut en ekonomi som grundas på Guds rikes principer som tacksamhet och generositet. Vi behöver använda vår kreativitet och fantasi och jag tror vi måste tänka mer småskaligt och lokalt. Hur kan vi leva ut Guds ekonomi i de gemenskaper vi tillhör? Jag kom att tänka på en text av Peter Maurin, en av grundaren till Catholic Worker rörelsen i USA. Han skrev så här om ekonomi:
Christianity has nothing to do
With either modern capitalism
Or modern communism,
For Christianity has
A capitalism of its own
And a communism of its own.
Modern capitalism
Is based on property without responsibility,
While Christian capitalism
Is based on property with responsibility.
Modern communism
Is based on poverty through force
While Christian communism
Is based on poverty through choice.
For a Christian,
Voluntary poverty is the ideal
As exemplified by St. Francis of Assisi,
While private property
Is not an absolute right, but a gift
Which as such can not be wasted,
But must be administered
For the benefit of God’s children.
(Ur ”Easy Essays” av Peter Maurin)
Det bästa exemplet vi har på kristna som lever ut Guds ekonomi finns redan i Bibeln.Vi kan läsa om den första kristna församlingen i Apostlagärningarna och hur de hanterade en mirakulös ekonomi .
Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt. Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd. Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov. (Apostlagärningarna 4:32-35)
Lidandet inför påsk är ett hoppfullt lidande därför att vi vet att uppståndelsen kommer. Vi måste dö bort från vårt gamla sätt att leva och tänka, vilket förstås kan vara jobbigt. Men det liv som uppstår kan bli så mycket bättre! Jag tror på att Gud vill rädda denna värld. Och jag tror på att Gud redan nu håller på att hela och upprätta sin skapelse. Trots allt elände och ondska som vi ser i världen har Jesus redan vunnit seger över döden och krossat synden under sina fötter. Vi behöver inte vara rädda! Låt oss leva redan nu i uppståndelsens kraft!
Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre. (Rom 8:38-39)