Av Josh Armfield
Av de fyra grundprinciper som vi har i Kommuniteten Senapskornet är det ”Ickevåld” som brukar vara mest provecerande. Kanske för att det finns så mycket missförstånd om vad just ickevåld innebär. Eller kanske för att Jesu ickevåld kräver mycket av oss som vi inte är beredda att ge upp? Jesus kräver att vi ger upp hela livet! ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, med den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” (Matt. 16:24-25) Jesu undervisning om fiendekärlek är utmanande men centralt i hela evangeliet. Jesu ickevåld sträcker sig över många dimensioner: ickevåld i personliga relationer, ickevåld i församlingen, ickevåld i samhället och ickevåld mot fienden. Att ta till vapen var aldrig tänkbart för Jesus, utan gång på gång vägrade han våld och makt. Trots att han upplevde mycket tvivel och ångest var Jesus ändå fast vid att vägen till fred och försoning inte gick genom våld.
Jesus valde korsets väg och kallar var och en av sina efterföljare att göra detsamma. Vägen till livet, vägen till freden går genom korset. Detta var någonting som var svårt för Jesu lärjungar att begripa och verkar vara ännu svårare för kristenheten idag. (Under de första trehundra åren efter kyrkans födelse var kristna mestadels överens om att ickevåld och fiendekärlek var den enda vägen framåt). Lärjungarna ville försvara sig och se snabba segrar, men så var inte Jesu väg. När Petrus högg av översteprästens tjänares öra för att försvara Jesus när han skulle arresteras sa Jesus, ”Stick tillbaka ditt svärd! Alla som griper till svärd skall dödas med svärd. Tror du inte att om jag bad min fader skulle han genast skicka mer än tolv legioner änglar till min hjälp?” (Matt. 26:52-53) Kyrkofader Tertullian (160-220) sa, ”Jesus har avväpnat alla kristna när han avväpnade Petrus.”
I den värld vi lever i idag är det oerhört viktigt att vi som kristna står upp för fred! I många fall kan det vara svårt att veta vad som är vägen framåt utan att använda våld. Även nu med situationen i Ukraina är det lätt att tvivla på ickevåld som en framgångsrik lösning. Hur gör man motstånd? Hur försvarar man de civila? Jag kan hålla med om att det kan kännas hopplöst ibland. Men att slå tillbaka med våld vill jag påstå är att kämpa för en falsk eller billig fred. Thomas Merton skrev år 1941 i sin dagbok,
If I pray for peace, that prayer is only justified if it means one thing: not that the war may end, the fighting stop, and murdering and injustice continue some other way. To pray merely for the war to stop, and some fake armistice to be signed is not to pray for peace. If I pray for peace, abstractly speaking it makes sense if I pray for a ‘just peace,’ although I do not know what, in political terms, would constitute a just peace now. But when I pray for peace, I pray for the following miracle: That God move all men to pray and do penance and recognize each one his own great guilt, because we are all guilty of this war, in a way.”
Putins agerande i Ukraina är oacceptabelt, och vi måste agera. Vi måste agera med all medkänsla och medlidande för de drabbade. Vi måste visa vår solidaritet, ge plats för dem som flyr, skicka humanitärt stöd till de i krigsområdena, och införa hårda sanktioner mot Ryssland. Men vi måste också be för våra fiender. Vi måste be om förvandling och omvändelse, och vi måste be om mod för fler ryssar att stå upp och stå emot Putins regim. Vapen och militärangrepp kan aldrig vara ett val för dem som föjler Jesus, Fredsfursten. Vi är kallade till ickevåld, även i de värsta scenarion. Vårt hopp är inte i militärmakt, styrka eller vapen. Trots allt måste vi ändå tro att om varje människa har en fri villja så kan varje människa vägra att ta till sig vapen. Och utan soldater finns det inga krig. ”Besegra det onda med det goda” skrev Paulus i Romarbrevet 12:21.
Jag blir så oerhört ledsen när jag ser hur kyrkan manipuleras och används för att stödja våld. Från korstågen till de evangelikala kyrkans stöd för Trump i USA. Även nu stödjer den rysk-ortodoxa kyrkan Putins agerande i Ukraina. Hur kan det vara så!? Kyrkan, kristi kropp på jorden, var aldrig tänkt att ha makt eller att samarbeta med diktatorer eller våldsamma stater. Som Kristi kropp är vi kallade att lida med dem som lider, att leva i gemenskap och tjänande relationer, att ge upp våra liv för varandra. (1 Joh. 3:16) Att ta till våld är att lyda ondskans makter istället för Fredsfursten. När kristna ansluter sig till militären eller när vi stöttar militärförsvar eller angrepp lägger vi vårt hopp till mänskliga styrkor och inte till Gud. Och samtidigt riskerar vi att gör illa våra syskon i Jesus, en del av Kristi kropp. Tänk om vi skulle ta till oss förslaget för fred som anabaptistpastor John Stoner kom med år 1984, ”Låt världens kristna komma överens om att inte döda varandra.” Det är ett bra första steg till fred i världen. Vårt första och största tillhörighet är ändå Guds rike och inte någon världslig medborgareskap.
Det som händer i Ukraina skapar mycket oro för Europas säkerhet och detta är ytterst allvarligt. Frågan väcks, vad gör vi om det skulle bli vår tur nästa gång? Det är lätt att låta rädslan ta över, att se militärstyrka som en trygghet. Men jag vill höja min röst för ickevåld. Låt oss som kristna vara ett vittnesbörd om fred för omvärlden. Låt oss inte dras med i frestelserna att trappa upp, rusta upp, och hota våra fiender. Och låt oss påminnas denna fastetid om hur Jesus frestades i öknen av djävulen med att få makt över alla världens riken. Jesus sa ifrån. ”Gå din väg, Satan. Det står ju skrivit: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.” Låt oss fortsätta att vara Kristi kropp på den platsen vi bor på och med solidaritet över landsgränser, beredda att möta varje människa med kärlek, oavsett vad som händer med oss. Och låt oss fortsätta att vandra korsets väg, den som leder till uppståndelse och evigt liv.