I hoppets tecken: reflektioner från första vintern och våren i Senapskornet

Av Elisabeth Armfield

Vi ser tillbaka på första vintern och våren i Senapskornet i ljuset av påskens hopp och glädje. Florin från Rumänien har bott med oss i fem månader nu söker jobb och tränar på svenskan. Han har också tagit sig an hönsen. Vi anar att även hönsen längtar efter sommaren, gräset och solen.

I februari hade vi glädjen att få vara värdar för Sammankomst 2017, den årliga kommunitetsträffen där vi får inspireras, utmanas och lära känna andra som lever i eller längtar efter kommunitetsliv. Gården fylldes med människor från norr till söder och vi hade tre dagar av gemenskap, bön, måltider, seminarier och mycket mer. Vi kände en djup tacksamhet efteråt, att ha fått vara en del av det och att det kunde få ske i vårt hem.

Vår vecko- och månadsrytm har fortsatt, med bön, måltid, arbete inne i stan med språkcafé och Gemenskapsmåltiden. Varje månad har vi vår öppna kväll, där vi bjuder in till en enkel måltid, samtal kring ett tema och avslutar med kvällsbön. De teman vi haft denna vinter har varit enkelhet, gästfrihet och nu senast ickevåld, där Celina Falk som tidigare jobbat för Kristna Freds, ledde oss i ickevåldsövningar. Det gav verkligen mersmak och var en påminnelse om hur viktigt det är att faktiskt öva sig i att agera med ickevåld i en konflikt. Snart börjar den enorma militärövningen Arctic Challange Exercise (ACE 2017) här i Luleå och Norrbotten, en internationell krigsövning med 500 deltagare. När världen rustar upp och förbereder för krig vill vi istället lyssna till Jesu ord om att älska våra fiender och be för dem som förföljer oss. Vi vill träna oss i kreativt ickevåld, för vi tror inte att problem löses genom mer våld utan genom Kristi kärlek. Därför kommer nästa öppna kväll, andra torsdagen i maj, att fokusera specifikt på vad ACE 2017 innebär och hur vi kan resonera kring frågor om fred och krig, med utgångspunkt i Jesu undervisning.

I påskens och hoppets tecken följer också det glädjande och nästan overkliga beskedet att våra kära vänner, familjen Sahakyan, äntligen beviljats asyl i Sverige. Sju år har de väntat och kämpat, tre år har vi känt varandra och delat upp- och nergångar med dem; utvisningsbeslut och att skiljas från sin pappa och make, livet som gömd i rädsla för att bli upptäckt, vardag och fest, gemensamma måltider. Sedan kom återförenandet av familjen och ytterligare en asylansökan som följdes av ett nytt avslag ett och ett halvt år, vilket blev förkrossande för alla berörda. Överklagan gjordes, men med föga hopp och i sökandet efter andra möjligheter blev arbetstillstånd en annan möjlighet. Många slöt samman för att stötta familjen genom detta. Men sedan kallade Migrationsdomstolen till rättegång i mars och hoppet väcktes på nytt. Tre veckor efter rättegången kom beskedet att familjen äntligen beviljats permanent uppehållstillstånd. Gud är god!

I våra fönster växer nu små skott av tomatplantor, grönkål, persilja och purjolök. Små fröer som slår rot och växer. Mitt i en värld av våld och förtryck finns det också hopp och glädje. Låt oss leva i det hoppet!

All around, hope is springing up from this old ground

Out of chaos life is being found, in you

You make beautiful things out of the dust

You make beautiful things out of us

-Gungor

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *